Idag hörde jag en liten tjej säga till sin mamma: "Mamma, jag vill också ha långa fina naglar som duuu!" 

Sånt där gör mig alltid lite bekymrad. Barn vill alltid växa upp snabbare. Igår när jag cyklade till jobbet hörde jag kyrkklockor ringa för grundskolans skolavslutning, och idag såg jag vitklädda studenter, överlyckliga för att skolan äntligen är slut!

Jag minns det som igår när Rödängsskolan gick i ett flaggtåg hela vägen till Västerslättskyrkan med flaggor och björkkvistar med balonger i. Jag kan fortfarande sommarlovs-sången utan till, inklusive stämman.

Men det jag förknippar mest med sommarlov och barndom är syréner. Vi hade en stor syrén på framsidan som blommade ordentligt lagom till skolavslutningen, och jag var alltid så lycklig över att det var sommarlov och att man fick börja en ny årskurs till hösten.

 

Men när jag idag som vuxen hör barn som vill växa upp har jag lust att ruska om dem och säga det min mamma alltid sa till mig: "Var barn så länge du kan, barndomen kommer aldrig tillbaka! När skolan är slut har du hela livet på dig att vara vuxen!"

Men barn är alltid barn, och de lyssnar inte på det de inte vill höra. Nu förstår jag vad mamma menade, och ibland önskar jag, om så bara för en stund, att jag fick vara tillbaka i barndomen. Tillbaka till sommarlov och doften av syrénerna.